Kropp och knopp. Kropp och själ. Body-mind connection. Vad ska vi kalla det? Det faktum att vi inte kan vara det ena utan det andra.
När vi är gravida, väntar barn, är havande, i väntans tider (kärt barn och har många namn) blir det än mer märkbart tycker jag mig se, och när vi sedan ska föda är det påtagligt denna koppling mellan huvud och kropp.
Som socionom är jag van att se helheter, att se människan i sin kontext, i sitt sammanhang och hur vi påverkas av allt vi är med om. För mig är det så tydligt att det psykosociala behöver få ta plats i födandet, föräldraskapandet och livet. Jag vet att hur vi föder påverkar oss och resten av våra dagar. Det är inte alltid självklart idag att det finns utrymme och plats för oss i arbets- och familjeliv (i det samhälle vi har nu) att verkligen få vara gravid. Att vänta barn. Nej, det är ingen sjukdom men heller ingenting som går obemärkt förbi. Det är något av det största vi är med om i livet. Och en händelse så stor och avgörande som att föda ett barn kommer alltid finnas med oss. Hur den än blev. Att tro något annat är okunskap om hur vi fungerar som människor.
Vi är aldrig det ena utan det andra. Fragmentariska. Uppdelade. Isärhållna. Nej! Vi är allt på samma gång. Kropp, sinne, själ, minnen, erfarenheter och det påtagliga Nuet. Allt hänger ihop och påverkar varandra. Aldrig det ena eller det andra.
När vi förstått denna koppling kan vi ta oss an graviditet och födande på ett annat sätt. Då kan vi ge oss en ärlig chans till en förlossningsupplevelse som kan ge oss något som för med sig positiva och stärkande erfarenheter till resten av livet. Oavsett hur födandet blev. För en positiv förlossningsupplevelse handlar sällan om exakt hur barnet kom till världen. Om det var vaginalt, kejsarsnitt, epidural, vatten eller i skogen är mindre viktigt än om kvinnan som föder fick känna sig som en hel människa. En värdig person med självbestämmande, förberedd, modig, lyssnad på och med allt det stöd som hon möjligtvis önskar sig.
För vissa kanske det ter sig ”flummigt” eller onödigt det här att förbereda sig och vara ”i kroppen”. Men det är allt annat än ”hitte-på”. Att vi ska vara trygga när vi föder är utformat av evolutionen för vår överlevnad och att kontinuerligt stöd är viktigt finns det mycket forskning på.
Tänk att få föda så. När det erkänns att födandet är mer än bara en fysisk händelse.