– nu orkar jag inte mer! – jag vill gå hem!
Det finns en fas i de flesta förlossningsförlopp då något nytt händer, då det känns överväldigande och kanske För Stort.
Det är då vi som stödpersoner inte ska bli rädda och backa. Det är då vi som partner, stödperson och/eller doula tvärt om behöver vara nära, stötta, vara den trygga hamnen, försäkra att vi är kvar att den födande inte är ensam.
Men hur är man denna trygga hamn utan att själv tappa fotfästet? Att vara ett aktivt stöd för en födande kräver förberedelser precis som för den som ska föda.
Till dig som ska var stöd under förlossningen
Så hur kan vi som stödperson förbereda oss för den här intensiva fasen i födandet?
För det första ska vi komma ihåg att vi är viktiga! Du som är känslomässigt närmast den som föder kan aldrig ersättas. Att du är där, att du är kvar och att du står vid hennes sida oavsett vad som händer påverkar både förlossningsförloppet, användning av medicinsk smärtlindring, hur lång tid det tar och framförallt förlossningsupplevelsen!
När vi har förstått hur viktiga vi är kan vi börja fundera på vad vi behöver för att kunna vara det allra bästa stödet för vår födande kvinna.
Vi tänker att vi tagit oss igenom den första fasen av förlossningen. I den bästa av världar har vi varit hemma och tagit det lugnt. Vi har ätit och druckit, myst och skapat trygghet runt oss. Det kan vara lite nervöst och spännande att man på riktigt börjar förstå att man ska få möte sitt barn.
Vi tar oss in i den aktiva fasen med förväntan och spänning. Det kan också vara lite läskigt när värkarna tilltar i styrka och blir längre och kommer ofta. De flesta tar sig in till sjukhuset och känner sig förhoppningsvis trygga där med fin personal och ett rum att boa in sig i.
I slutet av den aktiva fasen av förlossningen då livmodermunnen ska öppna sig för att barnet ska kunna födas fram brukar det blir väldigt intensivt. Du kan märka på den födande att hon inte längre är ”bekväm”, att det är något nytt som händer. Du kan märka att hon börjar låta annorlunda. Det kan också vara så att om den födande tidigare mellan värkarna har kunnat skämta och prata är hon nu mer innesluten i sig själv och behöver fokusera även i vilan. Det är här hon kanske stirrar dig i ögonen och säger – Det här var en dålig idé!
Det är här hon kanske säger – Jag orkar inte mer. Ge mig en epidural! Jag vill inte längre. Ta bara ut ungen! Av min erfarenhet som doula och när jag hört hundratals förlossningsberättelser är det mer en begäran om bekräftelse som hon behöver. Det kan givetvis vara så att medicinsk smärtlindring är på sin plats om hon önskar och framförallt behöver hon höra hur otroligt väl hon arbetar. Hur stark hon är och vad fantastisk hon och hennes kropp är! Hon behöver få höra att vi kan se på henne att det är tufft och att hon är ännu tuffare! Hon behöver få veta att vi är vid hennes sida och aldrig kommer lämna henne. Hon behöver få höra att hon inte är ensam och att vi gör det ihop. Och hon behöver vår fysiska närhet!
Fysisk och mental närhet gäller oavsett medicinsk smärtlindring eller ej vilket är viktigt att komma ihåg. Smärtlindring är aldrig istället för stöd utan det kompletterar närvaro av stödpersoner och emotionell support.
Och apropå medicinsk smärtlindrig så är det ganska många gånger jag som doula varit med om att det i detta läge förberetts för någon form av medicins smärtlindring vilket sedan aldrig hunnits med då kvinnan och alla stödpersoner intensivt jobbat på och snart har den här fasen övergått i krystfasen vilket är något annat. Med andra behov.
När du som partner är beredd på att det här vanligtvis händer kan du vara förberedd. Då är det lättare att behålla sitt lugn. Du vet att du är viktigare än någonsin och att du ska våga stanna kvar. Du är viktig! Hon behöver dig! Visa att ni gör det här ihop.
Så vad behöver du som stöd för att kunna vara den trygga hamnen till den födande? vem kan ge Dig det stöd och trygghet du behöver för att kunna sprida det vidare till din partner?